(5 Aug. 2025)
Där, i den nya lägenheten hände det.
På terassen där mina systrar kunde bjuda hem sina vänner. Där Libi firade sin tolfte födelsedag med en större Bat mitzva fest.
Inför festen storstädade Karin (min första svenska fru. Hon bytte sedan förnamnet till Ellen) på uppdrag av min mamma, som nog inte har städat lägenheten sedan dess.
Min syster Shirley var sexton år då och mycket av hennes sociala umgänge bestod av sin fyra år yngre syster Libi som var frisk i benen och väldigt omtyckt. Libi hjälpte Shirley med allt som Shirley inte kunde klara av p.g.a. sitt handikapp.
Och så den dagen samlades flera flickor på terrassen efter skolan. De lekte. Sjöng. Hoppade hopprep. Tills någon kom på idén att ordna en gunga med hopprepet genom att knyta varje ände till två pelare som stack upp på var sin sida av terassen. Och så gungade de.
Samtidigt i Tel Aviv, drygt tjugo kilometer därifrån, knackade jag på min fars lägenhetsdörr för första gången på fem år. Jag var tjugotvå och på mitt första besök i Israel efter att ha flyttat till Sverige nio månade tidigare. Jag var gift, har rest i världen och kände att det var konstigt att jag inte hade nån form av kontakt med min far. Jag ringde lite tveksam innan, och han blev glad så vi stämde träff i hans lägenhet. Bara det, att bli bjuden hem till honom kände högtidligt.
Han skulle koka tevatten och jag satte mig vid pianot och spelade upp ett stycke som jag komponerade sommaren innan i Sverige, på Karins mammas piano som stod i hennes hus på västkusten. Jag ville imponera på honom. Han har inte hört mig spela piano mer än några trudelutter som tonåring. Piano var inte mitt instrument (jag var ju valthornist). Mina föräldrar köpte det till Shirley så hon skulle kunna träna sin högra arm som även den har drabbats av polion. Men Shirley gav upp pianot snabbt och det var nog mest Libi och senare jag som spelade på det.
Jag spelade det rätt så långa stycket som var influerat av repetitiv musik á la Philip Glass och gick runt och runt i tretakt i all oändlighet. Jag tror inte att min far var inne på sånt. Telefonen ringde och av min fars röst kunde jag höra att något tråkigt hade hänt. Jag slutade spela mitt i. Min far muttrade att vi måste nog hoppa in i en taxi och åka till min mammas lägenhet. Något har hänt Libi.
Det har gått trettionio år och mycket av det som hände då har suddats av. Taxiresan var tyst. Det måste ändå ha tagit nästan en timme att komma dit. Jag visste inte ens att min far kände till var min mamma bodde. Jag trodde att de inte hade någon kontakt överhuvudtaget.
Polisen var redan där när vi kom fram. Ambulansen med.
Det stod folk utanför våningshuset och tittade på oss när vi gick in och tog hissen sex trappor upp.
Lägenheten var stor. Min far gick in mot terassen där det stod sjukvårdspersonal och polis. I vardagsrummet satt Shirley och några av Libis vänner och grät. Jag gick inte dit. Jag pallade inte att se. Jag svängde in i köket och kunde höra min fars röst säga –Men Libi …
Sedan hörde jag inget mer tydligt. Prat och mummel. Köket hade en egen terrass med en milsvid lång utsikt och några slitna sittdynor. Jag satte mig där och lyssnade på staden nedanför, på aktiviteten i den andra terrassen runt hörnet, hur de diskuterade en stund det som skulle göras, prassel och gnissel av den hopfällda båren som användes för att frakta Libis kropp ut ur lägenheten och ner i hissen.
Jag satt där en bra stund och sjöng en sång för mig själv. Inget jag kommer ihåg nu, men jag sjöng den om och om igen.
När sjukvårdspersonalen var borta var vi bara några människor kvar i lägenheten. Jag har inget minne av min mamma, och jag minns inte heller när min far åkte iväg.
Jag tittade ut genom skjutdörrarna till den andra terassen. En av pelarna som gungan hängde på rasade. Repet låg kvar under rasmassorna. Man kunde se blodfläckar på golvet.
Vem kunde tro att en lek kunde sluta så brutalt och att en pelare skulle bara rasa av att ett tolvårigt barn gungade.
”Hon dog på en gång” sade någon.
©Uzi Geffenblad
IN ENGLISH