<< Tillbaka till Mina Svenska Hem
Lite ur boken Mina Svenska Hem:
I köket hittade vi en pärm från Huge, företaget som förvaltade alla hus i området, som förklarade pedagogiskt bl.a. hur man skulle närma sig sina grannar. Man skulle börja med småprat om vädret och så småningom kanske bjuda på kaffe, men absolut inte börja direkt med bjudning till en brakfest. Jag började lära mig innebörden av ordet lagom.
Tre unga grabbar i ett radhus stack ut lite men vi höll en ganska låg profil. Jag satt ofta i vardagsrummet med en nyinförskaffad portastudio och spelade in egna låtar. Vi sparade äggskal ett bra tag som vi sedan använde som rekvisita till vår första film, Triangeln, som Micke och jag både skrev och regisserade. Vi spelade in hela filmen i huset.
Dessutom var vi skådespelare i filmen tillsamman med Martin och en tjej jag dejtade då. Ja, det var slut mellan Karin och mig. I Skogås skiljde vi oss utan att Karin ens satt sin fot där.
Telefonen ringde en eftermiddag och på andra sidan luren var det en tjej som påstod att hon hade sett mitt foto i katalogen för Göteborg Filmfestival och kände igen mig från Cinemateket. Hon undrade om vi kunde ses nån dag.
Hon hette Lotta och vi tog en öl på Filmhusets restaurang och sedan skulle vi ”dricka te” i mitt studentrum.
Jag började tillbringa en hel del tid hos Lotta som bodde nära Karlaplan. Filmhuset låg halvvägs och vi såg det mesta som gick där antigen kl. 19 eller 21 och sedan bar det av antingen till hennes 14 kvm eller till mig.
När Lotta blev gravid fyra månader senare, efter vår första resa till Israel, insåg vi att vi måste hitta en större bostad till oss och barnet så vi häckade på Bostadsförmedlingen. Det var inte förrän Lottas mage började bli riktig stor som vi togs på allvar. Min säng var så smal att Lotta fick lägga sina ben på en stol på natten för att få plats.
Det var en vacker vinterdag. Den orörda snön hängde tungt på varje gren. Ett par veckor har gått sedan vi hade flyttat in i vårat hus i Vingåker men vi var långt ifrån färdiga med att packa upp flyttkartongerna. Istället packade vi våra väskor för att resa bort till varmare breddgrader. Jag tänkte visa Helena mitt hemland för första gången.
Väl där tog vi en heldagsutflykt till den lilla staden Ramat Hasharon 1,5 mil norr om Tel Aviv där jag bodde från att jag var fyra år till sjutton år. Det blev en resa som liknar denna bok, till sex olika hem. Jag tänker nu, lite spontant och oplanerat, ta en avstickare och berätta lite om tiden i varje hem, så gott minnet tillåter, och kanske hitta en och annan bild. Det blir både en kortare och längre dykning in i det förflutna – 1968 till 1981 – innan jag dyker upp över ytan till Vingåker igen.
Min pappa och jag åkte tillsammans till musikskolan i Jaffa ett par gånger i veckan. En bilresa på 40-60 minuter. På vägen hem demonstrerade han hur man kunde spara på bensin genom att köra nerför en backe med frikoppling.
Ramat Hasharon betyder Sharons Höjder. Platsen är helt enkelt byggd på en lång slutande backe och vårt hus låg på den lägsta punkten. När man var på backens topp gällde det att få bra fart och sedan stänga av motorn och glida tyst hela vägen hem. Inte alltid gick det. Man behövde ha exakt rätt fart och lite tur att ingen annan bil dök upp i svängarna.
Första svängen var där korvkiosken och fiskaffären låg mitt i centrum. Man svängde vänster till vår gamla långa gata, passerade Wadi’n med eukalyptusträden, passerade gatan där min grundskola låg, körde förbi vårt första hus och så blev backen brantare och man kunde öka farten igen. Det var där man behövde mest tur för att slippa bromsa i korsningen strax före polisstationen, för hade man tappat farten där var det svårt att behålla den till nästa högersväng till den lilla gatan där jag några månader efter att vi hade flyttat till Morasha blev påkörd av en lastbil (klarade dock det hela med en stukad fot), där fick man extra fart innan man svängde kort till höger förbi caféet och kiosken och snabbt till vänster igen till vår gata och in till vår egna parkering på gården.
Som sagt, man behövde lite tur för att klara av det hela utan att starta om motorn. Ibland hoppade vi lite upp och ner i våra säten för att ge bilen lite mer energi framåt för att överleva ett platt parti. Jag har alltid sett detta som en metafor till mycket annat livet. Det gäller att veta när man har nått toppen och därefter ta vara på det man har och se till att det räcker så långt det går. Var och en får dra sin egen slutsats.