[English version below]
(Tisdag 25 sep 2018)
Kl. är 05:00.
Såhär dax för en vecka sedan väcktes jag av undersköterskan för att ta min desinficerande dubbeldusch.
Hon hade ett vackert uppsatt afrikanskt flätat hår som jag bad henne att efterlikna med mitt hår efter att hon hade hjälpt mig skrubba ryggen. Det blev inga flätor men en hårboll som fram tills igår höll sig fint mot alla påfrestningar.
Man blir fnösktorr av denna dusch. Och man tar den fyra gånger. Man är så torr att man skulle kunna klättra upp på husfasaden som spindelmannen med bara händerna. Man är så torr att om man skulle åka i en oljig rutchkana skulle man fastna halvvägs.
Hon hjälpte mig även in i sjukhusdräkten som visade sig, efter några försök, att den skulle bäras bakochfram.
Blåa skoskydd på fötterna, inga kallingar. Sedan kördes jag i sängen ut ur avdelningen på 12e våningen ner till operationssalen. Tog några snabba kliv, hälsades på av den storvuxne Ali och fick några platta saker klistrade på min nyrakade rygg och bröst. Det kändes som man förberedde en stor grillad macka och jag var kalkonen. Enorma skärmar hängde runtom i den rymdskeppsliknande miljön och jag tänkte –Hmm, man kanske skulle skaffa en sån när det var dags att bli av med den lilla 50-tums plasman jag äger idag.
Sedan minns jag ingenting.
Om jag har förstått det rätt så blev jag kopplad via ljumsken till en lung- och hjärtmaskin som tog över mina riktiga organs funktion. Det är inget jag har sett eller läst om men bandaget på såret i ljumsken och de förfärliga blågröna märken på låret vittnar om att det var intensivt och pågick länge. Flera timmar har jag alltså inte haft mitt hjärta och mina lungor igång. Rätt så död, typ.
Nåväl, lite får man stå ut med om man ska nu kunna fortsatta leva och hinna skaffa sig en sådan 300-tums tv.
Det var en tisdag då. Det fanns inga flera tisdagar i kalendern efter den. Målet var att vakna och ca. sex timmar senare gjorde jag det. Uppkopplad utan wi-fi till slangar, sladdar, katetrar, dräneringsrör, infart, utfart, pacemaker, blippande maskiner och andra mackapärer de hade i förrådet just då.
Pånyttfödd, omgiven av ett par änglar från Holland och Rumänien som såg till att jag levde åtminstone tills på onsdag. Det var de längsta tisdag och onsdag i mitt liv. Och jag gjorde absolut ingenting.
Dessutom var det Yom Kippor, den judiska Försoningsdagen då man får sitt årliga bokslut fastställt av de övre makterna genom att fasta och be om förlåtelse. Tummen upp eller tummen ner.
Man skulle kunna tro att jag skulle börja tro på Gud efter att ha tilldelats livet under försoningsdagen. Det gör jag dock inte. Tvärtom! Trots att jag för första gången i mitt liv har fastat under hela högtiden. Gud missade sin chans att bli av med en av sina mest trogna förnekare.
Jag har inte hellre bett om förlåtelse. Det tänker jag inte göra i såna generella svep mot en och alla; mot människor, djur och platser. Inte för att jag inte har varit dum nångång under året. Det har jag säkert. Men förhoppningsvis har jag lyckats redan reda ut.
Jag kan säga tack i stället.
Tack för att det är en tisdag igen, och för att jag får ligga i min egen säng, och för att alla dessa slangar och sladdar är borta nu, och för att smärtan är i stort sett under kontroll och för att hjärtat dunkar som det ska och att lungorna har vecklat ut sig, och för den kärleken jag får uppleva varje dag med min Helena, och för mina barn, släkt och vänner och ni som orkar läsa allt det här.
Det finns så mycket att tacka för. Alla dessa människor som har valt den mindre egoistiska banan och lärt sig att hjälpa andra människor med sitt kunnande och sin tid och sin känsla. Alla dessa människor som genom tiden har forskat och samlat på kunskapen som gör det möjligt att idag få bot på så mycket som tidigare var helt omöjligt. (Och då menar jag bl a mina vänner Martin och Christina och Carin m fl).
Mest tackar jag för musiken. Den jag bär inom mig, som jag kunde spela upp i mitt huvudet under alla dessa jobbiga upplevelserna och som höll mig på spåret och gett mig fart och struktur och mest av allt fyllt kroppen med inte mindre än hela rymden.
Nu blev det väl storvulet dramatiskt. Det gick liksom inte att stoppa accelerationen i texten.
Som en backhoppare har jag nu kommit till den punkten då man lämnar hopprampen och sträcker ut sig framåt i luften. Nu återstår det att landa så mjukt som möjligt och så långt ifrån hopptornet som möjligt, helst i Telemarkslandning.
Man måste få drömma ju.
©Uzi Geffenblad
IN ENGLISH
Thanksgiving
(Tuesday, September 25th 2018)
It’s 5:00 am.
About a week ago, I was woken up by the assistant nurse to take my disinfecting double shower.
She had beautifully styled African braided hair which I asked her to mimic with my own hair after she helped me scrub my back. I got no braids, but a ball of hair instead which, until yesterday, held up well against all the stresses.
This shower makes you extremely dry. And you take it four times. You are so dry that you could climb up the facade of the hospital like Spider-Man with your bare hands. You are so dry that if you were to ride in an oily slide you would get stuck halfway.
The nurse helped me into the hospital gown, which turned out, after a few attempts, to be worn back to front.
Blue shoe covers on my feet, no underpants. I was wheeled in bed out of the ward on the 12th floor down to the surgery quarters. Took a few quick steps, was greeted by Ali and had some flat reflective things glued to my newly shaved back and chest. It felt like they were preparing a large grilled sandwich and I was the turkey. Huge screens hung around the spaceship-like environment and I thought – Hmm, maybe I should get one of those when it’s time to get rid of the small 50 inch plasma screen I own today.
I have no memory of what happened next.
If I have understood correctly, I was connected via the groin to a lung and heart machine that took over the function of my real organs. It’s not something I’ve seen or read about, but the bandage on the wound in the groin and the horrible blue-green marks on the thigh testify that it was intense and went on for a long time. For several hours I haven’t had my heart and lungs working. Quite dead or so.
Well, you have to put up with a little bit if you’re going to be able to continue living and have time to get this 300-inch TV.
It was a Tuesday then. There were no more Tuesdays in my calendar after that. The goal was to wake up and approx. six hours later I did. Connected without wi-fi to cords, catheters, drainage tubes, entrances, exits, pacemakers, bleeping machines and other items they had in stock.
Reborn, surrounded by a couple of angels from Holland and Romania who made sure I lived at least until Wednesday. It was the longest Tuesday and Wednesday of my life. And I did absolutely nothing.
In addition, it was Yom Kippor, the Jewish Day of Atonement when one gets their annual accounts determined by the higher powers by fasting and asking for forgiveness. Thumbs up or thumbs down.
You would think that I would begin to believe in God after being granted life during the Day of Atonement. However, I don’t. On the contrary! Despite the fact that for the first time in my life I have fasted for the entire holiday. God missed his chance to get rid of one of his staunchest deniers.
I’d rather not ask for forgiveness. I don’t intend to do that in such general gestures to one and all; towards people, animals and places. Not that I haven’t been dumb at some point during the year. I certainly have. But hopefully I’ve managed to figure it out already.
I can say Thanks instead.
Thanks that it’s Tuesday again, and that I get to lie in my own bed, and that all those tubes and cords are gone now, and that the pain is mostly under control, and that the heart is beating like it should and that the lungs have unfolded, and for the love I get to experience every day with my wife Helena, and for my children, family and friends and all of you who care to read all this.
There is so much to be thankful for. All these people who have chosen the less egoistic path and learned how to help other people with their skills, time and emotions. All these people who through time have researched and gathered the knowledge that makes it possible today to cure so much that was previously completely impossible. (And by that I mean my friends Martin and Christina and Carin and many others).
Mostly I’m thankful for the music. The one I carry inside me, which I could replay in my head during all these difficult moments and which kept me on track and gave me rhythm and structure and most of all filled my body with no less than the entire universe.
Now things got a bit dramatic. It was difficult to stop the acceleration in my writing.
As a ski jumper, I have now reached the point where you leave the jump ramp and reach forward into the air. Now it remains to land as softly as possible and as far from the jump tower as possible, preferably in a Telemark landing.
One must be allowed to dream.
©Uzi Geffenblad